Jag väljer att dela

Jag är så trött på att i vardagligt tal höra hur psykisk ohälsa bagatelliseras.
Någon påpekar högt i offentligheten hur OCD någon är, eller de själva är, för att de ordnar sina pennor i färgschema eller material på sina arbetsbänkar i kategorier. Vädret är bipolärt, någon är schizofren eller borderline för att de beter sig motsägelsefullt och skiftar mellan olika humör, någon skämtar om att de har PTSD efter all sista-minuten-panik de hade innan en deadline.
Allt detta förvärrar redan djupt rotad stigmatisering av de som faktiskt är drabbade.
 
På samma sätt som det inte är speciellt roligt att höra andra skämta lättvindigt om cancer, diabetes, reumatism, eller AIDS för de som vet vad de sjukdomarna innebär, så är det inte heller underhållande att höra någon dra t.ex. OCD-skämt när man faktiskt lidit/lider av tvångstankar och kompulsioner. Vi skämtar inte om cancer och vi skämtar inte om autoimmuna sjukdomar och virussjukdomar, för vi vet att de orsakar svåra hälsoproblem och att de involverar dödsrisk.
 
De psykiska sjukdomarna anses fortfarande av många som "självinducerade" sjukdomar.
Därmed alla kommentarer; "Men ryck upp dig", "Det är inte så farligt som du tror", "Men du ser ju inte sjuk ut" och "Tänk positiva tankar!". 
 
Trots att forskningen på området gjort framsteg och man med hjälp av modern medicinsk teknik lyckats påvisa fysiologiska orsakssamband samt ärftliga komponenter, och nya effektivare behandlingsmetoder därmed kunnat utvecklas, är kunskapen ännu mycket begränsad gällande dessa sjukdomar och därmed den allmänna förståelsen kring dem. Det är alltså många olika faktorer i samspel som bidrar till en ökad risk för att drabbas. Det handlar om neurologi, fysiologi, biologi och genetik i interaktion med sociologi, kultur och omgivning.
Och hjärnan är ju ännu i stort ett mysterium för vetenskapen.
Det kallas inte "The hard problem of consciousness" för ingenting.
Det är nödvändigt för oss att bryta ned kroppen i mindre enheter för att studera olika mekanismer, men vi får inte glömma att de är förenklade modeller av en större helhet, och att ingenting egentligen är helt isolerat och opåverkbart av allting annat.
 
Jag har själv haft tvångssyndrom samt lyckats ta mig ur mycket svår Anorexia Nervosa.
Anorexia Nervosa är intressant vad gäller vårt uppdelande av sjukdomar i fysiska och psykiska, då den klassas som en psykosomatisk sjukdom.
Och den är ett exemplariskt exempel på hur kroppen fungerar som en komplex helhet.
Då jag var som värst, psykotisk och inte klarade av att dricka vatten på grund av sådan ångest för att tillföra min kropp någonting externt, motarbetade min kropp verkligen sin egen existens.
Det var, och är, oerhört obehagligt. Jag hade dödsångest för det enda som skulle hålla mig vid liv.
Ca. 1 % av befolkningen drabbas av Anorexia Nervosa, majoriteten kvinnor.
Dödsrisken till följd av komplikationer är ca. 12 gånger större än vid andra psykiska sjukdomar och självmordsrisken ca. 56 gånger den förväntade. Obehandlad sjukdom leder till döden.
Det är inget man vill orsaka sig själv, det är inget man vill skämta om, det är inget att bagatellisera.
 
När jag var 13 år kunde jag inte gå på spruckna trottoarplattor, jag var tvungen att springa uppför trapporna i trapphuset för att hinna till min lägenhetsdörr innan ytterdörren på bottenvåningen slog fast, jag kunde inte tillåta mig att somna om jag inte gjorde vissa kroppsrörelser innan jag lade mig i en viss position i min säng, jag kunde inte placera mina skor på skohyllan innan jag bytt plats på dem 4 gånger och kunde inte borsta tänderna utan att spotta ett visst antal gånger, skölja munnen ett visst antal gånger och sedan tvätta tandborsten ett visst antal gånger. Det blev så allvarligt att det mesta jag gjorde i min vardag dominerades av sådana här ritualer, vissa mer diskreta än andra.
Om jag inte utförde dessa handlingar skulle jag drabbas av all möjlig olycka och katastrof. Eller snarare intalade jag mig själv att sannolikheten, för att olika fenomen skulle ske som var utom min kontroll, skulle öka dramatiskt. Min familj skulle skadas, en vän drabbas av en dödlig sjukdom, jag skulle misslyckas med något, lägenheten skulle brinna upp då jag var den sista som for hemifrån eller någon skulle göra inbrott under natten då jag sov. Tillslut gick allt detta ut över mina matvanor och jag kunde inte heller längre äta normalt. 
Allt kulminerade sedan i diagnosen Anorexia Nervosa.
 
Jag är nu glad att kunna konstatera att jag är frisk från Anorexin sedan ca. 4 år och inte längre lider av tvångssyndrom. Mina framtidsutsikter var inte goda, och tillfrisknaden var tuff. Men jag är nu 19 år, studerar vid universitet och har framtidsvisioner. Orsakerna till att jag drabbades finns delvis kvar, och jag får återkommande depressioner. Jag är inte medveten om alla orsaker, men upplever mycket väl effekterna.
Det hjälper mig att försöka förstå hur en kropp fungerar samt att följa forskningen kring psykiska sjukdomar.
För i vetenskapen är vi alla bara människor, med 99,5 % identiskt DNA. Och våra olikheter handlar om olikheter i genuttryck och DNA-sekvenser. Naturen är neutral, ingenting finns i syfte att vara mer defekt än någonting annat och ingenting finns i syfte att skapa ojämlikhet. Det är vi människor som kategoriserar.
 
Denna förståelsen har lett till att jag inte stigmatiserar mig själv, inte skäms och inte missförstår mig själv i lika hög grad, och jag tillåter mig att må dåligt precis som jag tillåter mig att må bra. För de är lika naturliga reaktioner för min kropp. Men jag vet att depressionen kan utgöra ett hinder i min vardag och därför är det viktigt att jag kan hantera dessa perioder. Och det är definitivt lättare att hantera när det finns stöd och förståelse bland medmänniskor, och man slipper förlöjliganden och ignorans.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0